En hel generation har gått, åtta år av en hel del titlar, både bra som dåliga, överraskningar såväl som besvikelser. Jag bestämde mig för att snickra ihop en topp 50 lista över mina favoritspel under generationen som varit nu när alla tre konsoler är vid horisonten. Wii U har varit ute i ett år, PS4 står och väntar runt hörnet och Xbox One undrar fortfarande när extrabussen ska sättas in efter att tåget har försenats. Detta är ett sätt att se tillbaka på många av de stunder som har förgyllt vardagen och speciellt nu, när den tråkigaste månaden snart är förbi oss, att se tillbaka på det som varit.

Listan har dock vissa regler, spelen som är listade måste vara släppta till Wii, PS3 och 360, det är inga bärbara spel eller spel som enbart finns på PC. Jag är ingen stor PC-spelare och har i princip först på senare år börjat skrapa på ytan, dessutom, vad är en generation på PC? Inget har direkt ändrats när de nya konsolerna kommer ut på marknaden så därför bestämde jag mig för att begränsa mig till enbart konsoler.

Jag har heller inte tagit fler spel från samma serie, förutom specialfall. En serie som Gears, ska jag verkligen sätta in alla tre spel? Nja, det blir väl lite tråkigt samtidigt som det finns serier där spelen är rätt oberoende från varandra och då kan det såklart finnas fler spel ur den serien. Men nog tjafsat om det, nu börjar vi!

Alan Wake

Den här generationen har berättelser i spel börjat ta ännu mer plats än tidigare, borta är de mörkgröna skogarna, de djupblå haven och de stjärnbeströdda himlarna. Spel skulle bli störrre och mer vuxet. Vuxet, i speltermer, är fyra nyanser av brunt och våld som ska vara ’häftigt’. Eftersom det är ett spel så måste vi ju skjuta också. Alan Wake lider av det senare. Vid en första genomspelning var Alan Wake engagerande, som en spännande bok där man efter varje kapitel ville komma vidare och se vad som hände sen. Det var en spännande thriller från början till slut men att spela det var som en mardröm, tråkiga strider i mängder som ledde till frustration, dagarna var kortare transportsträckor till nattens enformiga strider, som om Remedy inte vågade experimentera lite mer. I spelets DLC:n som släpptes lekte de betydligt mer med striderna och hade de bara vågat göra det tidigare kunde Alan Wake ha varit så mycket bättre. Det till trots var det en spännande resa att göra.

Rock Band 3

Det ultimata plastmusikspelet, även fast låtlistan inte var den bästa så har vi all musimfrån de tidigare spelen (om man så vill) plus alla låtar du har köpt. Rock Band 3 är den totala upplevelsen inom genren med tusentals låtar till ditt förfogande.

XCOM: Enemy Unknown

Skräcken i att se en av sina egna vänner bli slaktade av utomjordingarna, som invaderat jorden, pga ett lite för hastigt, ogenomtänkt drag får svettdropparna att strila längs pannan. En av de stora styrkorna i XCOM är att man kunde göra det så personligt. Soldaterna var dina vänner och oavsett vilket uppdrag du än gjorde kunde vara slutet för dem om du inte var tillräckligt försiktig eller gjorde ett förhastat drag samtidigt som du har press på dig från resten av världen att skydda mänskligheten. Det krävdes många gånger att man avvägde sina beslut noga. Vilket land ska man hjälpa? Vad ska man bygga för byggnader? Det var dessutom snålt med resurserna. XCOM är definitivt en av de mest nervkittlande spelen denna generation.

Need for Speed: Hot Pursuit

Jag tog en paus från Need for Speed efter Underground 2 och efter det började serien sväva ut åt alla möjliga håll med blandat resultat. Inte förrän Criterion tog tag i serien med en nytolkning av Hot Pursuit blev den bra igen. Att få sitta bakom båda sidornas bilar, poliser och street racers, fick man en bra variation i loppen och med en bilfysik som krävde att lära sig sladda igenom kurvorna. Hot Pursuit är det bästa Need for Speed EA spottade ur sig till konsolerna.

ilomilo

Svenska utvecklare har verkligen tagit i från tårna de senaste åren och det ser inte ut att ändras i framtiden. Ilomilo är ett vackert pusselspel, sådär höstmysigt att man blir alldeles varm i kroppen, definitivt en av Xbox Live Arcades go’bitar.

Limbo

Efter att Xbox Live Arcade fick ett lyft efter att Braid släpptes på tjänsten började det komma en del intressanta spel. Limbo är ett av dem, om en pojke som vaknar upp i en skog och får snabbt lära sig att det är en förrädisk plats och allt detta för att hitta sin syster. Den minimalistiska stilen på spelet, där ljud från omgivningarna och även tystnad finns där istället för musik gör att Limbo står ut och gör det till en minnesvärd upplevelse.

Stacking

När Double Fine gör ett spel kan man alltid vara säker på att charmen finns där, de provar olika koncept och är en perfekt utvecklare för att göra mindre bra spel. Stacking är ett minnesvärt äventyr om ryska dockor där man hoppar in i andra dockor för att använda deras förmågor för att lösa spelets pussel. Ett annorlunda koncept som fungerade bra.

Bastion

Det finns så många saker som är speciellt med Bastion, gubben som berättar vad du gör när du gör dem i sin whiskeystämma, den visuella stilen och att världen byggs runt omkring dig när du rör dig på den men det som sitter kvar längst är musiken, från den som spelas i bakgrunden som skulle passa perfekt i amerikansk landsbygd till de sånger som spelet har, utmärker sig så tydligt.

Geometry Wars 2 Retro Evolved

Snabbt och en explosion av färger är Geometry Wars där styrkan ligger i att jaga de högsta poängen som möjligt i ett hav av fyverkerier. En fröjd för ögat och gav en otrolig wow-effekt när man första gången spelade det på sin HD-TV och sen har vi musiken som är ruskigt bra.

Mark of the Ninja

När man var liten pratade man ofta om hur spelen på Megadrive och SNES var som tecknade filmer och nog för att vi har fått fina spel i olika stiler som mer påminner om de tecknade filmerna vi spelade som barn så har utvecklarna på Klei tagit det som sitt signum, med Shank och Mark of the Ninja ser spelen ut som små tecknade filmer. Mark of the Ninja är ett riktigt bra stealth-spel där man verkligen måste planera och ta ut sina mål så försiktigt som möjligt, blir du upptäckt så är det med största säkerhet att du dör. Inga halvmesyrer här om att du kan välja vad du vill för ADHD-generationen som inte klarar av att vänta i mer än två sekunder på att få döda någon.

Tales of Vesperia

Tales of Symphonia till Gamecube är ett av mina favoritrollspel som finns så när ett nytt Tales kom till 360 var jag där direkt och jag var fast under hela min genomspelning. Vesperia är inte riktigt det typiska JRPG som man tror, huvudkaraktären kanske inte var sådär naivt oskyldig utan det fanns mörka drag i honom och röstskådespelarna var inte helt värdelösa. Ett fantastiskt äventyr från början till slut.

Borderlands 2

Borderlands 2 var allt jag ville ha i en uppföljare till Borderlands, störra variation i miljöerna, roligare uppdrag och en historia som är mer än ett löfte (även fast valvet i första spelet var världens bästa morot som var rutten när man väl fick den) och allt detta fick jag, tillsammans med finfin co-op.

Braid

Spelet som satte fart på Xbox Live Arcade på riktigt och blev fronten för den nya indie-vågen, i alla fall så som de flesta ser på indie idag, mindre spel som är lite artsy, eller? Braid hade bara inte en intressant spelmekanik som ändrades under spelets gång så att du inte blev bekväm med vad du gjorde utan hade en tänkvärd historia till sig.

Halo 3: ODST

Det mest vågade spelet Bungie gjorde i sitt Halo-universum. Efter att Master Chief fick sätta hjälmen på hyllan, innan 343i fick ta över, så fick vi sätta oss i dräkten på de lite mindre kraftfulla ODST-soldaterna. Istället för att spelet går i regelrätta banor hela tiden sattes vi i en hubvärld, New Mombasa, där kriget har ödelagt staden. Man får utforska den under natten vilket gav spelet en stämning som inte riktigt finns i de andra Halo-spelen.

Heavy Rain

Heavy Rain är nog ett av de mest annorlunda storspelen den här generationen och precis som David Cages senaste spel, Beyond: Two Souls, så är det de små sakerna i spelet som är bra, de vardagliga, som att spela som en far. Det var ett intressant mördarmysterium sett från olika vinklar men totalt föll när allt klarades upp, det fanns för många ologiska hål i spelet men resan dit var minnesvärd.

Batman: Arkham City

Jag var inte lika lyrisk som de flesta över Arkham Asylum, jag gillade det men jag kände mig lite begränsad i hur man rörde sig över Arkham. I Arkham City däremot så öppnade de upp världen och man kunde ta sig relativt fritt runt Arkham City vilket gjorde mycket för mig. Sen skadar det inte att ha ett bra system för striderna heller.

The Last of Us

2013 har varit ett konstigt spelår, inte nog med att alla verkade ha väldigt bråttom med att få ut onödiga uppföljare innan de nya konsolerna kommer ut så har utvecklare även börjat pressa oss på känslor som en feature i spel och det är också här som berättelserna de vill berätta inte riktigt går ihop med spelet vi spelar. Det här är inte ett lika stort problem i Last of Us som många andra spel men det finns. Naughty Dog har varvat lugna partier där man har tid att se efter, beundra utsikten och lyssna på när karaktärerna pratar med varandra men det är också tydligt när det börjar bli dags för att möta en drös av fiender igen. Nu vet jag att det kommer för nu har jag inte gjort så mycket på ett tag, inte för att jag vill sluta kolla mig omkring utan för att rädslan finns där att folk ska börja tycka att det är tråkigt. Man vågar inte riktigt. Annars är Last of Us ett bra spel och Naughty Dog gör sina historier bra men precis som i Uncharted är det något som saknas.

Bioshock Infinite

Ett till spel där berättelsen och spelmekaniken inte går ihop och här märks det i betydligt större utsträckning än i Last of Us. Infinite, spelet som även måste tilltala ’fratboysen’, du vet de som bara spelar CoD och önskar inget annat än att skjuta sig igenom spel. Vi andra då? Infinite pendlar mellan att vara spännande och dötrist. En början som är bra, en mitt som går ut på att döda-allt-du-ser till ett slut som vänder allt upp och ner. En blandad upplevelse som bör upplevas (hah).

Peggle

Det finns en hatkärlek hos mig för Peggle, ibland känns det alldeles för orättvist, för visst studsar alltid bollen precis så att den ska missa korgen längst ner på spelplanen? Samtidigt är det ett av de roligaste spelen att sitta och snacka över medan man spelar tillsammans. Det har varit många sena trevliga Peggle-nätter där minuter förvandlas till timmar och man inser det först när solen stiger över trädtopparna.

Rock Band Blitz

Det bästa musikspelet är inte Rock Band utan Harmonix lilla ’spin-off’ med Rock Band. Du spelar alla instrument med handkontrollen, du byter mellan dem under låtens gång för att samla så hög poäng som möjligt. Där Guitar Hero och Rock Band alltid varit för mig ett sätt att bara spela låtarna blev Blitz något annat, poängsamlande. Det som Harmonix har gjort bra i sitt eget system är att all musik du har köpt fungerar till spelet också var en stor bonus när man har ett bibliotek på över 300 låtar.

Trials HD

Ett plattformsspel där du kör cross (det är cross va?), vem hade kunnat tro att det skulle vara så roligt? För att lyckas med ett sådant här koncept där det är lätt att misslyckas och man i början sitter och trycka på back för att klara banorna felfritt tills de blir på tok för svåra och man får lära sig att trycka på B istället för att börja om från förra checkpointen och be till gudarna att man ens kommer klara banan. Det är lycka när man äntligen klarade den sista insane-banan för att sedan se hur alla dina kompisar var bättre än dig.

 Deadly Premonition

Deadley Premonition kom från ingenstans, det började få rätt taskiga betyg och sen från ingenstans kommer en tia. Vad är det för spel som är så avskytt av många och sen helt plötsligt börjar det pratas om det. Ett spel som får blandat betyg är så mycket mer intressant än där hyllningskörerna står på rad, oftast tycker man ju inte lika även fast hela kritikerkåren verkar vara en och samma emellanåt.
Deadly Premonition är något annat, egentligen ett rätt dåligt spel på det mekaniska men bakom det finns det en spännande thriller som är skruvad till max. Agent York pratar med sig själv, sitt alter ego Zach, om allt möjligt. Det flyger filmreferenser när man kör bil, man knyter ihop trådarna om morden med en kopp kaffe och skägget växer i realtid. Deadly Premonition är ett av de konstigaste och mest njutbara spelen man har kunnat spela den här generationen eller so says Mr. Stewart.

Halo Wars

Ensemble Studio ville göra ett spel som skulle bli det Halo gjorde för FPS på konsol fast för RTS. Ut kom Halo Wars. Det blev inte den revolution som de hade hoppats på men det var riktigt bra. Jag har alltid gillat strategi (Advance Wars FTW) men har inte spelat så mycket på PC där genren frodas. Halo Wars är ett bra substitut och att spela multiplayer över nätet med en kompis är fantastiskt. Halo Wars är dock inte det mest balanserade spelet och det hade funnits grejer som hade behövts fixas men det till trots är det ett mycket bra spel.

Forza Horizon

Racinggenren har alltid legat mig varmt om hjärtat, inte när det kommer till simulator utan det ska vara åt arkadhållet. Något som alltid har fått mig att spela både vanliga Forza och även Gran Turismo är att bilarna känns så bra, i arkadracingen brukar de ofta vara lite för lätta. Forza Horizon är dock arkadracing med den bästa körkänslan jag har träffat på i ett sådant spel. Det är bara så kul att köra bil. Det skadar inte heller att spelet är i en öppen värld med allt från motorvägar till grusvägar och en hel del bilar att köra. Forza Horizon tog tronen från Hot Pursuit att vara det bästa racingspelet på senare år.

Grand Theft Auto IV

Det finns många åsikter GTA IV och många går isär. Rockstar tog en allvarligare ton från det galna San Andreas och ändrade om många saker som fans hade gillat tidigare. Det var inte lika lekfullt, uppdragen hade mindre variation och det fanns ett större allvar än tidigare. Jag älskade det. För mig var det rätt väg att gå, bort från flamset och tramset, trots att det fortfarande fanns en del av det kvar, och ta tag i större problem. Spelet nådde inte enda fram alla gånger men det var ett gott försök. Med GTA V hade jag hoppats att Rockstar skulle spinna vidare på det som gjorde fyran så bra men man kan inte få som man vill alla gånger och de stegen Rockstar tog framåt med fyran backade de tillbaks på med femman.
Med multiplayer så gjorde också Rockstar något helt nytt och där fanns lekfullheten igen och då mer på dina villkor med massa olika inställningar bara för att skapa kaos.

Dragon Age: Origins

Enda sedan jag läste Sagan om Ringen böckerna i samband med att första filmen kom ut på bio ville jag ha ett spel som kändes så episkt och att man verkligen var i en ny värld att utforska med karaktärer man bryr sig om. Dragon Age kändes som det när man spelade det och fick se det första slaget. Sagan om Ringen-spelet jag alltid hade önskat mig. En av de mest intressanta aspekterna av spelet var att du blev bemött annorlunda beroende på vilken ras du var och varifrån du kom. Det var en fantastisk upplevelse.

Battlefield: Bad Company 2

Jag avvägde länge vilket spel som skulle hamna här, Battlefield 3 eller Bad Company 2? Jag valde till slut BC2. Det var här jag föll för Battlefield-serien. Samarbetet och fordonen och det var mer till spelet än att räkna sin killcount. Jag kan vara den som lagar, jag kan vara den som helar, jag kan vara den som kör tanken, jag kan anfalla, jag kan skydda, jag kan transportera. Man gör spelet mer till sitt och samtidigt kan man hjälpa till oavsett vad man gör (om du inte är en sniper, då är risken stor att du inte gör någonting, de finns det gott om).

Bayonetta

Jag gillar inte spel som Devil May Cry och anledningen till att jag började bli nyfiken för Bayonetta var den första teasern som visades upp. Det såg häftigt ut. Efter att ha testat demon som släpptes och fick känna på hur det var att slåss var jag fast. Det kändes så otroligt bra och bara det att man kunde träna combos i laddningsskärmarna var ett stort plus.

skate.

Efter att Activision körde ner Tony Hawk i marken kom EA med skate, på den tiden när EA tog stora risker med nya spel som nästan ingen köpte och de spel som folk köpte så gjorde de samma sak som alla stora utgivare ofta gör, spottar ut uppföljare efter uppföljare, det hände med skate och serien dog, men det första skate var nytt och fräscht när det kom. Att göra tricks med styrspaken istället för att minnas alla möjliga knappkombinationer kändes naturligt, det var svårt men otroligt kul. Den grunge-stil spelet hade var något jag också fastnade för och som helt försvann till tvåan.

Call of Duty: Modern Warfare 2

Jag skulle lika gärna ha valt det första Modern Warfare här också men tvåan ligger mig varmare om hjärtat efter hundratals timmar i multiplayer. Men både Modern Warfare och Modern Warfare 2 är toppen av Call of Duty-berget, i alla fall från Infinity Wards sida, efter det verkar det bara ha gått utför.
Kampanjen i både MW1 och MW2 är riktigt bra och det var innan alla skulle vara med i den här spring-10-meter-för-nästa-explosionsscenario-grejen. När atombomben går av i första Modern Warfare och när din general tänder eld på dig i tvåan. Där för att chocka och det lyckades.

Dead Space

Återigen ett av EA:s mer vågade satsningar och återigen en serie de sedan körde i botten. Dead Space var också ett spel som kändes fräscht när det kom och skräck i rymden, vem kan säga nej till det? Sen kan man argumentera för hur mycket skräck Dead Space egentligen är men jag är rätt lättskrämd och jag var livrädd. Fienderna var okända, det räckte inte med att skjuta x antal skott i de utan man fick planera. Ishimura, skeppet man var på, satte stämningen och ljuddesignen var på topp, knakande balkar, pysande rör, allt för att sätta stämningen. Dead Space var en fullträff.

Halo: Reach

Reach är på den här platsen mycket pga multiplayer, jag vet att många tycker att Halo 3 är toppen för många men för mig är det definitivt Reach. Att kunna fixa sin egen spartan i olika armordelar och sedan få spela som denne i kampanjen. Sådant gör mycket.
Med Halo Reach gich Bungie ifrån Halo på bästa sätt.

Wii Sports

När började next-gen? För mig började det samma dag som Wii kom ut, uppföljaren till Gamecube (bästa konsolen någonsin) med en helt ny kontrollmetod och med kom Wii Sports för att visa möjligheterna med den nya kontrollmetoden. Wii Sports var fenomenalt på det sättet. Vem som helst kunde plocka upp det och spela och förstå vad det gick ut på på en gång. Jag fick tom. min käre far att spela tennis, golf och bowling. Wii Sports var inte bara ett tekniukdemo det var ett bra spel också.

Left 4 Dead

Den här generationen har varit mycket onlinespelande, konsolerna började äntligen bli uppkopplade (på gott och ont) och man behövde inte längre sitta bredvid varandra för att spela med eller mot varandra. Left 4 Dead är ett av de bästa spelen i multiplayer, både i samarbete och mot andra spelare. Skräcken man känner när en tank kommer rusande mot er mitt bland en hord av zombies och ni alla haltar fram för att söka skydd. Allt kan vara över på en sekund, ett litet misstag och det är över. När motståndet dessutom styrs av mänskliga spelare, då kan det gå riktigt illa.

Assassin’s Creed II

Jag fullkomligt hatade det första Assassin’s Creed, repetetivt och alldeles för många moment var irriterande men med tvåan tog de tag i det och gjorde en mer cinematisk och varierad upplevelse. Borta var Altaïr, som i ärlighetens namn var rätt tråkig, till charmtrollet Ezio och man fick se honom växa upp från att vara en bortskämd slyngel till att bli mer ansvarsfull. Inte nog med det så hade Ubisofts team gjort ordentligt med research med de städer som var med där varje viktig plats fanns med i ett lexikon i spelet för den som ville läsa på. Assassin’s Creed II hade flera hemligheter att hitta och det var inte fullspäckat med massa onödigheter som de senare spelen haft bara för att det ska finnas något mer. Tvåan är fortfarande toppen för serien.

Red Dead Redemption

 Att rida i de nordliga skogarna, över de öppna fälten eller över mexikos öken i Red Dead Redemption är fantastiskt, känslan av att världen sträcker ut sig framför en är oslagbar. Hela spelet känns mer jordnära än något annat jag har spelat av Rockstars spel, trots att det finns de typiska Rockstar-karaktärerna här med sin lilla del av flum. Även när de inte slutar spelet när man har gjort det man ska göra utan de låter spelaren varva ner och bara ’vara’ kan vara ett av de bästa momenten i ett spel någonsin.

Mirror’s Edge

Förstapersonsperspektivet kan vara det intressantaste man kan använda sig av i spel, speciellt i stunder som nu när man börjar experimentera med Virtual Reality på riktigt med Occulus Rift (det ser faktiskt bra ut) och det ryktas även att Sony och Valve har något på gång på den fronten med. Så vad gör vi mest med spel i första person? Jo, vi skjuter, en jävla massa. Med Mirror’s Edge försökte Dice göra något annorlunda och de lyckades till stor del (även fast vi fick skjuta lite). Med en estetiskt tilltalande stad att springa runt i är Mirror’s Edge fortfarande vackert och det är synd att det är så få som har försökt experimentera mer med detta perspektiv inom storbudgetspelen. Mirror’s Edge må vara en oslipad diamant men en riktigt bra sådan.

Bioshock

Den stora stjärnan i Bioshock är Rapture, staden för alla ’de bättre’ där du har inget som hindrar dig från att uppnå storhet, där alla på lika villkor ska kunna göra vad de vill och sen föll allt, ingen som är ’stor’ vill städa upp efter någon annan. Rapture blev förvridet av galenskap och dit ner kommer du, när staden är långt ifrån sina glansdagar men ack så vackert det ändå är. Välkommen hem.

The Elder Scrolls V: Skyrim

Det jag tar med mig från Skyrim är världen, inget annat spel har bara fått mig att vilja gå runt, att bara vandra runtomkring de små byarna, de snöklädda bergen och de små bäckarna, vandra runt och samtidigt lyssna på musiken. För Skyrim är inte jättekul att spela, uppdragen går mest ut på att söka igenom en grotta, döda allt och hämta en sak och sen är man klar. Det finns ingen pondus i huvuduppdragen och allt bara lunkar på i sakta mak och oavsett vad du gör påverkar det inte världen i sig. Du har valt sida i inbördeskriget? Jaha? Räddat världen, närdå? Men världen i sig är fantastisk och med det kommer man långt.

Fallout 3

Att stiga ut från valv 101 och mötas av en stigande sol över en förstörd värld var något extra, på samma sätt som världen är viktig för Skyrim är det förstörda Washington viktigt för Fallout, återigen är det det som fängslar in mig samtidigt som man lyssnar på Three-Dog på radion med härlig 40-talsmsuik.

Xenoblade Chronicles

Det bästa JRPG:t som spottats ut denna generationen och det är också det som känns mest traditionellt om man tänker på de gamla klassikerna. Storslagna vyer (storslagna vyer!), ett roligt stridssystem och med alla svängningar i historien gör det här till ett spel man måste spela.

Gears of War 3

Här skulle jag lika gärna kunna skriva Gears of War men treans multiplayer ska inte underskattas.
Gears har betytt mycket för mig, det var den här serien jag spelade mest när jag var sjuk, allt från att spela ut kampanjen flera gånger med kompisar till multiplayer och horde i del två och tre. Gears går in djupare för mig pga allt jag gick igenom under den tiden och sen min ständiga man-crush på Marcus Fenix.

Portal 2

Jag älskar Portal och undrade hur Valve skulle klara av att göra en uppföljare och det klarade de med bravur, inte nog med att tvåan är på många sätt ett bättre spel än ettan men de lyckades ta in fler moment i spelet vilket gjorde att det inte kändes som samma grej en gång till. Valve behärskar också komiken vilket det är få spel som gör och samtidigt får en att vara nyfiken på Aperture Science och vad som egentligen gick snett. Sen har vi också co-op där de riktigt kluriga pusslen fanns.

Super Meat Boy

Det mest frustrerande och helt klart ett av de roligaste plattformsspelen någonsin. Jag älskar Super Meat Boy och hur svårt det är. När Mario-spelen börjar få insta-win-dräkter så är det alltid kul att se spel med den äldre skolans svårighetsgrad vara kvar i nya spel också. Precis som med Trials HD är det mycket att prova, lära sig och göra om, skillnaden är dock att det finns inga checkpoints så du har ett försök på dig att klara just dte hoppet annars får du börja om, vilket gör att man lär sig de tidigare delarna av banan perfekt tills man kommer dit man har problem, misslyckas, börja om, lära sig. Super Meat Boy är bara så bra.

Minecraft

Värt att notera är att jag spelat 360-versionen av Minecraft, jag kom inte längre än att gräva mig ner i ett hål på PC för att gömma mig för en spindel. (Jag hatar spindlar).
Trots det simpla utseendet Minecraft har var det en otrolig upplevelse när man började spela, allt var nytt. Möjligheterna begränsades bara av din egna fantasi och rätt som det var hade man en fungerande liten by med tågstation, glasmästeri, bageri, vakttorn och alla som bodde där hade egna hem med sin egen prägel satt på det. Utforskandet gör ju sin del, nu är kartan väldigt (väldigt) mycket mindre på 360. Att hitta olika grottor med guld och diamanter samtidigt som man slåss mot creepers, spindlar och skelett som skjuter pilar på dig. Minecraft är något speciellt.

Fez

Fez var inte alls som jag hade tänkt att det skulle vara. I mitt huvud skulle det ha varit olika banor med pussel som skulle lösas för att komma vidare men det var något helt annat. Spelet var egentligen inga banor utan en mer öppen värld och där pusslen inte låg i att vrida på världen i sig utan att avkoda ett helt annat språk och ha en QR-läsare och en hel massa andra grejer. Så satt man där med papper och penna som när man skrev up+p koderna i NHL-spelen från Megadrive på den gamla goda tiden. Fez är en retro-kärleksförklaring. Och sedan musiken!

Mass Effect-trilogin

Ja, jag fuskar lite här men ska man spela Mass Effect ska man spela hela serien.
Känslan i att starta upp Mass Effect 1 är oslagbar, menymusiken skvallrar om en fantastisk rymdresa, att göra sin egen karaktär och sen relationerna till besättningen. Bioware hade en tuff uppgift att få det att lyckas, och slutet till trots, blev det riktigt bra. Min Shepard var min egen precis som din Shepard var din. Relationerna var olika, de val du gjorde var olika och spann över tre spel. Det är otroligt. Dock så gick spelen mer mot action-hållet än utforskande som ettan hade och den var knappt ens där i trean. Men känslan av att utforska galaxen, träffa nya raser och skapa nya relationer. Det är det här jag gillar med spel, att besöka nya platser hela tiden.

The Walking Dead

Ett spel där historian står i fokus, Telltales The Walking Dead tog mig med storm. Med en blygsam första episod visade de storverk redan i spelets andra och vid den femte hade de hittar hem, (vilket vi kan se med The Wolf Among Us). Det är dialogen och valen där som spelar roll, inte om vi kan hitta rätt skruvmejsel till rätt skruv. Lee och Clementines resa var fint gjord och när saker går åt helvete sitter man där stum och fäller tårar.

Journey

Det är svårt att beskriva med ord hur bra Journey är. Vackra vyer till stämningsgivande stråkar, solbeklädda sanddyner till snötäckta bergtoppar och det enda man egentligen gör är att gå och se sig om. Det som gör det extra speciellt är att du inte behöver göra det ensam, du kan göra det tillsammans med någon och det enda sättet att kommunicera är genom spelets egna regler; en liten knapp för att göra ett ljud. Journey är en mäktig upplevelse.

Super Mario Galaxy

Har man gjort världens bästa spel så har man. Nintendo är som Disney, varenda spel de gör har något av det egna företagets magi, precis som Disney. Med Super Mario Galaxy vågade de göra något nytt, inte som Zelda där de desperat försöker göra nästa Ocarina of Time genom att vara mer Ocarina of Time, med Mario tittar de inte på Super Mario 64 och ska göra det igen utan de bara gör. Galaxy har en lekfullhet som är svår att hitta i många spel, varje bana blir något nytt att se. En ny upplevelse.
Super Mario Galaxy är det bästa spelet som gjorts, punkt.